Månen är större i Chiloé

Onsdag 10/12

Wohoo, here I am!

Nu ligger jag i en skön säng, i ett fint rum som tillhör "La Casa", hostel som tillhör typ f.d. borgmästarens barnbarn och bär tavlor värda massor.
Karin sover som en bejbis i sängen brevid mig, vilket är förståeligt.. vilken resa det varit!
Ska försöka sammanfatta; vi åkte igår runt 19:30 från Valparaíso, jag Sophie och Karin. Låång bussresa, 15 timmar till Puerto Montt.
Förutom en ny vänskap fick jag, efter galet röksug, hoppa fram till förarhytten för att röka en cigg, lyssna på Illapú och sjunga med tillsammans med chauffören.
Jag sov 2-3 timmar.
Efter en kopp te och en kaka med jordgubbsmarmelad hade vi en förhandsvisning av vår film på bussen!

Väl framme i Puerto Montt träffar vi en bakis-JD med gigantiska solbrillor och resten dyker upp efter en stund.
Vi bestämmer oss för att äta en ordentlig puerto-lunch med mariscos (skaldjur) och havsutsikt. Efter att ha tackat nej till ungefär 10 inbjudningar av restauranger (de står på kö efter varandra och alla erbjuder sin mat, man får inte lust att gå in någonstans) bestämmer vi oss för ett litet trångt rum där vi får ryggkramas med pensionärer från det andra bordet.
Jag åt en skaldjurstallrik med massa musslor, gott! Levande musik fick vi också tills att alexis började sjunga med, då fick vi nog.
Efter maten badade några, dök ifrån båtar, varmt i vattnet.
Sedan en öl och ytterligare en bussresa till Castro, över vattnet på en båt. Underbar sol.

Väl framme i Castro fick vi släpa runt på väskor och trötta kroppar ner och upp för kullar (ja, finns kullar överallt i det här landet) tills vi slutligen hittade festivallokalen, något griniga.
Invigning och sen var det bara att gå och kolla på huset, vilken fullträff! Fint, fräscht med internet och sköna sängar. Mitt i centrum.
Efter en kalldusch och massa deo tog vi oss till en liten bar där vi skulle "fira invigningen av festivalen" med ett glas vin. Började sådär med konstig stämning och elaka kommentarer... Men det ryckte upp sig efter några flera glas vin. Trevliga människor, dokumentärfilmsfolk.

Och nu är jag här, i lånade sänkläder,på en hyrd säng, skönt är det. Frihet?

Fortfarande en nagel i ögat, försvinn!
Vi går mot bättre tider.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0