Felplacerad i tiden

Idag är det söndag. Och första advent!
Julkänsla, någon?
Själv spenderar jag denna första nedräkning till jul med en låång dusch, en kall öl, en utsikt över ett ej isklätt hav, en blå himmel och en god lunch med Julio. Ikväll tänker jag ta ett bad i poolen. Tänker göra allt som jag inte hade gjort om jag suttit i min lägenhet i Farsta.

En annan skum grej är att jag finner mig själv förvirrad över vad som verkligen hänt och vad jag drömt. I några fall har det blivit väldigt svårt att skilja på detta. Frågar mig varför?

En annan nedräkning närmar sig med elefantsteg. Om 2 veckor har jag min mami här, vid min sida! Känns så längesen vi stog på Arlanda och grät i varandras armar. Då känndes det sjukt avlägset med en ny kram, denna gång av glädje.
Då var jag liten och grå. Rädd. Jag skulle sätta mig på ett flyg till mamis land, till en annan verklighet, till en verklighet som jag nog inte förstog skulle bli min. Men nu är jag är här och det har gått 3,5 månad sen dess.
Jag är precis i mitten av min resa. Om jag får uppleva lika mycket som jag upplevt under denna första etapp spricker jag nog.

Nu längtar jag till jag har er här, mami, tania, rosy y sarita. Vilket team, jag ska visa er allt som är mitt. Allt jag tycker om!

Snäckorna dansar i takt till vindens smekningar. Jag älskar med livet. En stor orgasm av lycka.


Instängd i en kropp av trä

Mina damer och herrar, välkomna!
Nu ska ni få se en kvinnlig version på Pinnochio, visat direkt från Viña del mar, Chile. Hon är född och uppväxt i Stockholm, Sverige och har nu fraktats över atlanten för att kunna showa för er här ikväll!

Trådar drar i mina armar och ben som känns träiga. Vinka glatt nu. Le, sa jag!
Det enda som känns riktigt levande med mig är mina ögon som söker sig långt bort från hela den här cirkusen jag blivit centrum av.
Benen rör sig, hackigt. Tvunget. Någon bestämmer över dom. Och inte är denna någon jag. Jag tror jag dansar, jag kan ju inte röra på nacken för att se ner, en tråd håller emot. På slutet av tråden är det en hand som drar, använder musklerna för att vägra låta mig förstå mina egna rörelser, som vägrar släppa på makten.
Jag uppfattar att publiken skrattar och klappar ivrigt med sina levande, mänskliga händer.
Avund.
Hur fan hamna jag här? Vem har trätt trådar genom min hud för att förnedra mig såhär?

Jag tror någon sänder mig en stark positiv energi från någon plats, iaf tror jag denna energi når mig. För plötsligt drar jag hårt i trådarna, stampar och skriker. Händerna bakom trådarna dras med och personen som äger händerna faller ner från sitt gömme någonstans ovanför mig.
Vilken makt! Att kunna morra, dra, springa, hoppa, hata!

Jag springer. Ingen ska äga mig. Ingen ska bestämma över mina rörelser eller över mina leenden. Dom är mina och jag bestämmer när jag vill skratta eller till vem jag vill skicka ett leende.

Men som den pinnochion jag är stelnar jag plötsligt till. Någonstans under min flykt slutar kroppen vara mjuk. Det jag sedan ser är mörker och jag gissar att mörkret kommer från ett alldelles för litet utrymme.

Jag blundar med pupillerna för ögonlocken är lika stela som resten av min tragiska kropp.

Jag ser upp och blickar ut över kusten, havet som är grönt. Showen är slut för längesen. Den började aldrig ens.
Jag inser att det var min egen hjärna som lekte en lek med mig. En lek jag inte var med på. Där den ville försäkra sig om att jag inte börjar bli bortskämd. Frihet är inget jag ska ta för givet säger den. Helt sjukt, säger jag.
Jag inser att det inte handlar om sådan bokstavlig frihet som jag upplevt som marionettdocka i min sömn. Det handlar om en annan frihet. Friheten mot mig själv. Den tar jag aldrig för givet. Ingen har sån makt som en själv. Ingen dömmer som en själv.
Så länge jag frigör mig själv från alla dessa stört jobbiga tankar är jag på rätt väg och the show can go on. Jag skrattar med publiken.


Varierande tankar

Livets vägar tenderar att vara väldigt många, oftast är de rätta vägarna slingriga och svåra att hitta. Min erfarenhet är att man måste gå igenom många andra vägar för att hitta de som är rätt för en själv.
För hur ska man annars veta vilka som är de rätta?


Den väg som för mig är full av rosor, som ger mig lycka och lärdom leder kanske en annan människa på villospår, bort från dennes rätta väg.
Jag har gått igenom flera lockande vägar och stigar men som sedan visat sig leda rakt in i en återvändsgränd. Eller värre, rakt ner i ett stup, från vilken jag sedan fallit, fallit tills jag landat pladask på min bakdel för att därefter resa på mig och ruska av sanden från axlarna och traska vidare. Visst har fallen känts, smärtat, men samtidigt har min rumpa blivit stark och tärd. Dessa stup har varit omvägar som jag kanske i vissa fall varit tvungen att ta för att kunna se den där rosiga och vackra vägen jag hela tiden letat efter, i blindo.


Jag kan se mig själv stå framför ett vägskjäl, där den ena vägen ser väldigt frestande ut, med träd planterade till en allé. Där solen lyser starkt, så starkt att jag helt missar de vakande trollen som lurar bakom stenarna.
Den andra vägen däremot ser inte alls lika lockande ut, den är grå, stenarna bildar något som liknar den allé som ståtligt hånar stenarna, på den paralella vägen. Marken är ojämn och gjord av lera. En lera som kommer vara tung att ta sig över, som kommer ge mig värk i benen, jag kommer kanske frysa om natten när jag blir tvungen att somna tätt intill stenarna.
Det jag inte ser härifrån är ljuset. Ljuset bakom, bortom leran och stenarna. Stranden och fåglarna, rosorna på ängen, kärleken som finns i slutet av denna krångliga väg.


Mitt hjärta ropar, skriker till mig, uppmanar mig att välja den väg där jag ser lidelsen i vitögat. Mina ben och min hjärna tänker strategiskt och vill bekvämt trippa igenom allén. Där träden ger lite skugga för solen, så jag på så sätt slipper varken frysa eller svettas.
Trollen sjunger, vackert, som Näcken ungefär. De vill locka mig att välja en väg som inte är min. Kråkorna på den andra vägen sjunger inte, de kraxar en lugn omelodisk sång.

Varför ska det vara så svårt att välja rätt? Varför ska det behöva vara en hård väg fram till ljuset, till lyckan?

Man brukar säga att livet är hårt. När något obehagligt händer är svaret på detta oftast att "sådant är livet".
Som Jesus med korset på ryggen, han gick en tung väg fram till sin avrättning. Inte hade han ljuset vid slutet av vägen, eller hade han det? Döden. Kan döden vara en form av ljus? Jag, som inte vill annat än att leva. Till fullo.


En magisk upptäckt

Fläckar av lera. 
Lera på min hy. 
Lera som jag med mina bara fötter har trampat. Format. 

Ett hus reser sig på gammal jord. Ett hus byggt av samma lera som jag och mina medsystrar och bröder trampat, dansat på. Det reser sig för att möta en värld, en natur, en luft och en sol som skall omfamna den i en varm kram full av kärlek och harmoni. 
Samma känslor jag får vara med om. 
I ett oändligt samklang av natur, djur och människor. 

Jag trampar snart som i extas. 
Jag har blivit ett med min.. vår natur. 
Leran kryper emellan mina tår medan svettet rinner från min huvudsjal ner över min panna som blir blank. 
Jag andas, andas in så mycket jag orkar. Vill spara allt syre, all energi i mina lungor. 
Vill alltid känna såhär. 

När jag ser på mina leriga ben känner jag en djup glädje över att vara del av detta mäktiga universum, denna antika jord som så många andra trampat före mig. 
Jag vill leva. Stråla. 

Aldrig har jag ansett mitt fysiska yttre vara så orrelevant och just av samma anledning har jag aldrig varit så vacker, om jag får tro min vän.

      




Alltså. Hur yttrycker man känslor som verkligen inte går att yttryckas genom ord? Det här var ett sätt.
Igår, söndagen den 23 nov, blev jag bjuden att åka först tunnelbana 1 timma ut till Limache och därifrån vidare med colectivo och slutligen en kortare promenad för att kliva in i en helt annan värld än den jag tidigare ansett vara min.

Detta hus, denna yta är bebodd av en familj som varje dag producerar lika mycket kärlek och positiv harmonisk energi som en del människor kanske lyckas med efter ett helt liv.
Jag kan lätt påstå att denna dag förändrade mitt liv, mitt sätt att se på vår moder jord, på mig själv och på vad som är lycka. Framför allt fick jag en självförståelse som jag tidigare saknat.

Vår uppgift denna vackra vårdag (=svensk supersommar, men dock inte klassad som chilensk sommar) var att hoppa ner i en stor grop fylld med vatten, jord, sand och halmstrån för att trampa. Trampa svettet ur oss för att forma en tillräckligt bra lera som vi sedan skulle använda till att rulla bollar. Massvis med bollar som därefter fördes på en skottkärra fram till det ståtliga, icke färdiga lerhuset vi nu skulle få sätta vår stämpel på. Med stolthet.

Medan vi arbetade med solen retandes i nacken sjöng vi. Vi sjöng högt och tillsammans. Vilken gemenskap, med människor jag knappast känner. Men vi var alla syskon, syskon här på jorden.

Jag fick även äran att träffa en klok man som lever som han lär. Papo. Vilken gubbe!
Alkemist kallar han sig. Jag blev som tokig. Mitt huvud och hjärta fylldes av hans visa ord och historier. Tro vad man vill men man kan aldrig neka en intelligens så självklar när det gäller att kunna se det vackra i världen vi lever i. Att kämpa, strida för en värld man tror på, ett leve där man knappast gör en fluga förnär.

Kvar blev vi hela dagen och kvällen, när jag återvände hem till Viña var jag förändrad. Jag tror jag lyste.
Som Picasso sa en gång "alla barn är konstnärer, det svåra är att fortsätta vara det när man blir äldre".
Så. Efter en sådan upplevelse och insikt där jag känner hur jag vill fortsätta spinna på samma garn, varför blir det då så svårt när verkligheten hunnit ifatt en, när man är hemma igen?

Jag tänker fortsätta vara konstnär, kämpa, framförallt med mitt egna inre. Måla vackra bilder i mina sinnen.
A new era has come. Mitt nya kapitel som Papo så fint uttryckte i mina tarotkort. Jag har nu stängt det föregående och livet står framför mig med all sin saftiga frukt och väntar på mig för att smaka på allt jag vill och känner för! Jag utgår härmed från mig själv mer än någonsin förut.

Snurr..

.. hjärnsnurr alltså. 
Precis som vädret växlar jag mellan att vara solklar, dimmig och gråmig. 

Oftast solklar vilket innebär glad, nykter och bestämd.
Då och då kommer dimmiga dagar, eller kanske mest kvällar.. onyktert. Dimmigt helt enkelt.
Gråmig blir jag ibland, oftast i samspel med vädrets gråmighet men också när pengarna tagit slut, när jag vaknar upp dagen efter, när jag spenderat för mycket tid i skolan framför en trög Mac eller när jag blir helt frånkopplad världen i mitt för övrigt underbara lilla hus utan internet eller telefon. 

                             
trappan upp till mi casita.                       min högljudda granne.

                                              

Återkommer med fotos interior.. 



Senaste tiden har mest bestått av mig och Karin och en kamera/dator. Personporträtt av mormor gjorde vi, inte helt lätt, men samtidigt grymt roligt. Blev inspirerad. Härnäst ska jag försöka mig på dels en skräckfilm och ett längre porträtt av Julio. Fortsättning om det följer..

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv just nu. Livet här leker twister med mig och jag gillar det samtidigt som jag ibland stannar upp och bara grubblar. Vill att ni ska komma hit nu. Maaaami blir först ut, 13 dec. Ska bli obeskrivligt underbart! Kommer nog bli en jättebejbis. mamita mamita ..
Sen kommer älskade primita den 18 samma månad. Gud vad jag behöver dig tanita, fattar inte att vi kunde hamna så långt ifrån varann, du och jag, förenade i vårt fjärran land, kan jag be om mer?
Och ändå får jag mer! Sarita, Zeraaaa kommer nog också till sin Yoo.. ! Vilket team!

Dagarna börjar bli bättre, varmare (stundvis stekhett). Men så kommer det såna där gråmiga molnfan och dimma. 
Jag är fortfarande likblek. 
Känner att jag inte hunnit med sånt som man annars är så duktig med hemma i sverige. Typ, sola (åtminstone solarium?), köpa kläder (fan variera sig lite?), laga mat (vet inte ifs om jag nånsin var duktig på det hemma heller..?) plus att det kan bli lite svårt utan varken kastrull, stekpanna eller kylskåp... ouch.. träna (se föregående parentes)...

Vad händer med livet? När förvandlades jag? 
När jag klev av flyget? eller när jag flyttade från mormor hem till Julio eller från Julio till mitt hus? När jag började skolan? 
När började jag lyssna på Illapu, Victor Jara, Inti Illimani, Yossou n'Dour osv? 
När började jag använda ryggsäck och gympaskor för att vara bekväm nog att klättra uppför valpos kullar? Ni som känner mig hemifrån förstår förändringarna.. Sjukt va?

Jag har upptäckt så mycket mer än bara jobb, svenska tv-program och hard rock.. Det finns så mycket vackert i den här världen, och ungefär lika mycket lika ovackert. Jag vill skriva, filma, tillverka, konversera, diskutera, beskåda, leva. Det gör jag, hela tiden. Men var ska jag ta vägen sen? Var går min fina stig eller kanske mer vart leder den?
Har vunnit mycket på denna upplevelse och i denna stad men aldrig någonsin har jag ifrågasatt mig själv så mycket. Mest positivt. 


12/11-08 
Viña del mar, Chile


RSS 2.0