Instängd i en kropp av trä

Mina damer och herrar, välkomna!
Nu ska ni få se en kvinnlig version på Pinnochio, visat direkt från Viña del mar, Chile. Hon är född och uppväxt i Stockholm, Sverige och har nu fraktats över atlanten för att kunna showa för er här ikväll!

Trådar drar i mina armar och ben som känns träiga. Vinka glatt nu. Le, sa jag!
Det enda som känns riktigt levande med mig är mina ögon som söker sig långt bort från hela den här cirkusen jag blivit centrum av.
Benen rör sig, hackigt. Tvunget. Någon bestämmer över dom. Och inte är denna någon jag. Jag tror jag dansar, jag kan ju inte röra på nacken för att se ner, en tråd håller emot. På slutet av tråden är det en hand som drar, använder musklerna för att vägra låta mig förstå mina egna rörelser, som vägrar släppa på makten.
Jag uppfattar att publiken skrattar och klappar ivrigt med sina levande, mänskliga händer.
Avund.
Hur fan hamna jag här? Vem har trätt trådar genom min hud för att förnedra mig såhär?

Jag tror någon sänder mig en stark positiv energi från någon plats, iaf tror jag denna energi når mig. För plötsligt drar jag hårt i trådarna, stampar och skriker. Händerna bakom trådarna dras med och personen som äger händerna faller ner från sitt gömme någonstans ovanför mig.
Vilken makt! Att kunna morra, dra, springa, hoppa, hata!

Jag springer. Ingen ska äga mig. Ingen ska bestämma över mina rörelser eller över mina leenden. Dom är mina och jag bestämmer när jag vill skratta eller till vem jag vill skicka ett leende.

Men som den pinnochion jag är stelnar jag plötsligt till. Någonstans under min flykt slutar kroppen vara mjuk. Det jag sedan ser är mörker och jag gissar att mörkret kommer från ett alldelles för litet utrymme.

Jag blundar med pupillerna för ögonlocken är lika stela som resten av min tragiska kropp.

Jag ser upp och blickar ut över kusten, havet som är grönt. Showen är slut för längesen. Den började aldrig ens.
Jag inser att det var min egen hjärna som lekte en lek med mig. En lek jag inte var med på. Där den ville försäkra sig om att jag inte börjar bli bortskämd. Frihet är inget jag ska ta för givet säger den. Helt sjukt, säger jag.
Jag inser att det inte handlar om sådan bokstavlig frihet som jag upplevt som marionettdocka i min sömn. Det handlar om en annan frihet. Friheten mot mig själv. Den tar jag aldrig för givet. Ingen har sån makt som en själv. Ingen dömmer som en själv.
Så länge jag frigör mig själv från alla dessa stört jobbiga tankar är jag på rätt väg och the show can go on. Jag skrattar med publiken.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0