Varierande tankar

Livets vägar tenderar att vara väldigt många, oftast är de rätta vägarna slingriga och svåra att hitta. Min erfarenhet är att man måste gå igenom många andra vägar för att hitta de som är rätt för en själv.
För hur ska man annars veta vilka som är de rätta?


Den väg som för mig är full av rosor, som ger mig lycka och lärdom leder kanske en annan människa på villospår, bort från dennes rätta väg.
Jag har gått igenom flera lockande vägar och stigar men som sedan visat sig leda rakt in i en återvändsgränd. Eller värre, rakt ner i ett stup, från vilken jag sedan fallit, fallit tills jag landat pladask på min bakdel för att därefter resa på mig och ruska av sanden från axlarna och traska vidare. Visst har fallen känts, smärtat, men samtidigt har min rumpa blivit stark och tärd. Dessa stup har varit omvägar som jag kanske i vissa fall varit tvungen att ta för att kunna se den där rosiga och vackra vägen jag hela tiden letat efter, i blindo.


Jag kan se mig själv stå framför ett vägskjäl, där den ena vägen ser väldigt frestande ut, med träd planterade till en allé. Där solen lyser starkt, så starkt att jag helt missar de vakande trollen som lurar bakom stenarna.
Den andra vägen däremot ser inte alls lika lockande ut, den är grå, stenarna bildar något som liknar den allé som ståtligt hånar stenarna, på den paralella vägen. Marken är ojämn och gjord av lera. En lera som kommer vara tung att ta sig över, som kommer ge mig värk i benen, jag kommer kanske frysa om natten när jag blir tvungen att somna tätt intill stenarna.
Det jag inte ser härifrån är ljuset. Ljuset bakom, bortom leran och stenarna. Stranden och fåglarna, rosorna på ängen, kärleken som finns i slutet av denna krångliga väg.


Mitt hjärta ropar, skriker till mig, uppmanar mig att välja den väg där jag ser lidelsen i vitögat. Mina ben och min hjärna tänker strategiskt och vill bekvämt trippa igenom allén. Där träden ger lite skugga för solen, så jag på så sätt slipper varken frysa eller svettas.
Trollen sjunger, vackert, som Näcken ungefär. De vill locka mig att välja en väg som inte är min. Kråkorna på den andra vägen sjunger inte, de kraxar en lugn omelodisk sång.

Varför ska det vara så svårt att välja rätt? Varför ska det behöva vara en hård väg fram till ljuset, till lyckan?

Man brukar säga att livet är hårt. När något obehagligt händer är svaret på detta oftast att "sådant är livet".
Som Jesus med korset på ryggen, han gick en tung väg fram till sin avrättning. Inte hade han ljuset vid slutet av vägen, eller hade han det? Döden. Kan döden vara en form av ljus? Jag, som inte vill annat än att leva. Till fullo.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0