En flyttfågels födelse

Nytt i det nya. Förändringar i det redan förändrade.


Hur börjar man om på nytt när det "gamla" inte hunnit bli gammalt?
Kommer mitt liv här någonsin att bli gammalt, rutin, en vana som passerar lika snabbt som bilarna utanför mitt fönster?
Kanske borde jag dela upp den här tiden i mitt liv i olika kapitel. För det här blir definitivt ett nytt kapitel.

Ett tomt hus. En madrass, tröttna och slitna persienner. Massa basala inköp i form av glas, bestick och gardiner.

Det är en konstig känsla. Kan knappast förstå att all denna tomma yta tillhör mig; är min nya lekplats.
Hur ska jag kunna fylla den med mig?

Det doftar vanilj, för jag köpte vanilj-rökelser, för att jag älskar hur vanilj luktar: spännande, trevande, somrigt.


Miljoner tankar har fastnat i de kala väggarna. En bra början på ett hem; mina tankar, i mitt hem. Mitt nya hem.


Kyrkans klockor slår och jag känner mig fri likt en fågel.

La joya del Pacifico

Valparaíso vaknar, gryning. Jag öppnar mina ögon, blickar ut över Viña del Mar och bortom dimman skymtar jag Valpo.
Solens strålar dansar en lugn vals över kullarna, de färgas gröna.
Jag gnuggar mina trötta ögonlock och när min syn återigen söker sig ut förundras jag över alla färger som smyckat ut staden i form av hus. Hus byggda i trä, betong och sten; vissa med tak och väggar, andra utan. Hus målade i rosa som kinderna på ett uppspelt barn, blåa i himlen och havets alla nyanser, vita som molnen, gula som tänderna på en gammal hemlös gubbe, gröna i samspel med kullarnas träd och natur, gråa efter alla slingrande betonglagda gator.

Skvätter några klorfyllda droppar vatten i ansiktet som genast återfår sitt friska lyster.
När jag kliver ut och mina sandaler vidrör asfalten, Viñas asfalt, får benen eget liv och börjar vandra. Det mentala samarbetar inte längre med det fysiska. Benen har kontroll.
De vill gå, springa, upptäcka mer av denna mark, röra alla gatustenar.
Mina nakna fötter letar sig ur sandalerna och till stranden, ivriga på att få känna sanden leka mot huden.

När benen mättat sina plötsliga luster vaknar resten av kroppen till liv och jag känner havets kyla piska min rygg och mina bröst. Munnen smakar salt.

Jag lyfter från min kropp, ser armens hårstrån resas, badandes i stilla havets chilenska kust.
Landar mellan ett par pelikaner. Solen kramar om fåglarna och de njuter så att näbbarna ler.
Vinden bär min tyngdlösa själ och jag förs från hamnens fiskare in mot de skyndande människorna på gator där marken fortfarande är plan.
Jag sätter mig på ett rostigt tak som tillhör en antik hiss. Rasslande, skakande dras jag uppåt av tjocka linor.

Cerros, el cuerpo de Valparaíso. Kullarna, Valparaísos kropp.
Sveper mig igenom trånga gator, långa målade trappor, gamla ståtliga hus, små förfallna hus, sneda verandor, små stigar.

Den stora stjärnan tar med sig ljuset när den försvinner ned bakom horisonten. Kvar blir en tunn grön linje. Ett pennstreck ritat efter en linjal. Men bara ett ögonblick. Kvar sedan är mörkret, de svagt upplysta torgen, de välfyllda barerna, glasen som möts i ett klirr, skratten som tillhör glada människor, berusade människor. Hundar skäller, kliar sina pälsklädda kroppar, ylar och tassar runt.

Valparaísos natt lockar min själ till att flyga.

photo update



10/10 - 08, firade min födelsedag, hemma hos mig med sushi och sedan huevo!






17/10-08, Isla Negra med klassen, besökte Pablo Nerudas hus, klättrade på klippor och solade oss på stranden.

20, snart 21!

Det känns riktigt bra att lämna det här âret bakom mig och börja pâ ett nytt. Med alla lärdomar i bagaget.
Känns inte sâ verkligt att fylla âr när inte ni är med och firar .. men ska försöka ändâ, drick en drink för mig hemma!

Efter mycket läxor och mânga tankar som blandas till en stor gröt, sitter jag nu här med en kall Becker och bara älskar mig själv. För allt jag stâende gâtt igenom, för alla mina tagna beslut, för att jag fortfarande skrattar mig igenom livet och är nyfiken.

Jag älskar mitt liv för att det gett sâ mycket men samtidigt inte lâtit mig ta saker för givet.
Jag älskar mina ögon för att de lâter mig uppleva ansikten, vackra platser, ljus och mörker.
Jag älskar mina ben för att de bär mig, smidigt, var jag vill.
Jag älskar mina armar och händer för att de lâter mig känna, greppa, hâlla och röra.
Jag älskar mina öron för att de lâter mig njuta av musik, hav och röster.
Jag älskar alla delar av mig, alla bär de en funktion.
Mest av allt älskar jag mitt hjärta som alltid tycks veta bäst.

Sâ grattis till mig och massa kärlek till er här och där!

"Compassion and love are not mere luxuries"
                                                     - Dalai Lama

strand, sol och massa sushi

Reñaca till Viña, förbi playa Salinas.
Sushi pà Shitake och hemma hos Pablo, mums!

    
  

RSS 2.0