La joya del Pacifico

Valparaíso vaknar, gryning. Jag öppnar mina ögon, blickar ut över Viña del Mar och bortom dimman skymtar jag Valpo.
Solens strålar dansar en lugn vals över kullarna, de färgas gröna.
Jag gnuggar mina trötta ögonlock och när min syn återigen söker sig ut förundras jag över alla färger som smyckat ut staden i form av hus. Hus byggda i trä, betong och sten; vissa med tak och väggar, andra utan. Hus målade i rosa som kinderna på ett uppspelt barn, blåa i himlen och havets alla nyanser, vita som molnen, gula som tänderna på en gammal hemlös gubbe, gröna i samspel med kullarnas träd och natur, gråa efter alla slingrande betonglagda gator.

Skvätter några klorfyllda droppar vatten i ansiktet som genast återfår sitt friska lyster.
När jag kliver ut och mina sandaler vidrör asfalten, Viñas asfalt, får benen eget liv och börjar vandra. Det mentala samarbetar inte längre med det fysiska. Benen har kontroll.
De vill gå, springa, upptäcka mer av denna mark, röra alla gatustenar.
Mina nakna fötter letar sig ur sandalerna och till stranden, ivriga på att få känna sanden leka mot huden.

När benen mättat sina plötsliga luster vaknar resten av kroppen till liv och jag känner havets kyla piska min rygg och mina bröst. Munnen smakar salt.

Jag lyfter från min kropp, ser armens hårstrån resas, badandes i stilla havets chilenska kust.
Landar mellan ett par pelikaner. Solen kramar om fåglarna och de njuter så att näbbarna ler.
Vinden bär min tyngdlösa själ och jag förs från hamnens fiskare in mot de skyndande människorna på gator där marken fortfarande är plan.
Jag sätter mig på ett rostigt tak som tillhör en antik hiss. Rasslande, skakande dras jag uppåt av tjocka linor.

Cerros, el cuerpo de Valparaíso. Kullarna, Valparaísos kropp.
Sveper mig igenom trånga gator, långa målade trappor, gamla ståtliga hus, små förfallna hus, sneda verandor, små stigar.

Den stora stjärnan tar med sig ljuset när den försvinner ned bakom horisonten. Kvar blir en tunn grön linje. Ett pennstreck ritat efter en linjal. Men bara ett ögonblick. Kvar sedan är mörkret, de svagt upplysta torgen, de välfyllda barerna, glasen som möts i ett klirr, skratten som tillhör glada människor, berusade människor. Hundar skäller, kliar sina pälsklädda kroppar, ylar och tassar runt.

Valparaísos natt lockar min själ till att flyga.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tror jag förstår va du menar med att skriva verkligen är din grej. Du är verkligen bra på det gumman, man fastnar och förstår. Låter som en underbar plats du är på :)

love u!

2008-10-19 @ 20:07:20
Postat av: Pappa

Hej gumman! Hur trivs du i din nya bostad? Hör av dig, har försökt nå dig hos Julio förra veckan men fick inte kontakt. Var kan jag ringa dig? Hoppas du mår bra! Tänker på dig!

Kram och puss!

Pappi

2008-11-02 @ 18:37:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0