Nyfiken på nytt

Ständigt emotionell. Så mycket känslor att känna, tankar att tänka, situationer att agera i.
Un piquero, rakt ner i det mörka, kalla havet. Låta det våta frysa bort allt, röra sig över min nakna hud tills allt är borta.
Lärdom. Hur mycket får plats i en människa? Finns det en maxgräns? En återvändsgränd där den enda reaktionen kan bli en nick.
Oändliga diskussioner i trånga barer, över flera glas vin tills hjärnan inte längre är kapabel att tänka, inte kan spotta ur sig de färgstarka argumenten som förväntats. De ska alltid komma, utan slut, och dessutom ska de med åren precis som vinet man druckit bli bättre, mognare och djupare.

Minnen. Vissa så fina, andra som gör så ont. Saknad, över gammalt och grått, stunder man fotat med ögonen och själen och sedan bevarat i hjärtat eller kanske i hjärnan.
Hur mycket förvränger man inte minnen med tiden. Ser allt i rosa eller grått, färgskalan bara minskar desto fler nya intryck som makar sig på.
Kärlek som inte längre finns eller besvaras, som kanske glömts bort eller värst av allt aldrig varit ihågkommen.

Det låter vemodigt men jag ifrågasätter, utan sorg. Jag flyter med glädjen, men vill vara kritisk. Kritisk utan att för det fläcka ner glädjen.

Nyfiken är jag, nästan så jag spricker, på vad som ska hända framöver. Nyfiken på mitt liv. Nyfiken på nya upplevelser, nya ställningstaganden, nya lärdomar, nya minnen, nya kärlekar, nya erfarenheter, nya saknader.

När jag vet, då ska jag berätta.

Ett tomt hus

Chock. Tomhet. Rädsla. Saknad. Ett knivhugg mitt i ett glödande hjärta.
Torkar tunga tårar som fortsätter rinna, som livet rinner de för att mynna ut i flera små sjöar och dalar, efter en tid möts de upp i ett stort av, samma hav över vilket mamma flyger just i denna stund.
När jag vred om nyckeln till huset kom tomheten farandes som en svart demon och satte sig på min axel. Som om jag inte vetat, inte sett den sitta där i hörnet utanför dörren och väntat på denna dag. Som om jag inte hört dess vakande steg på natten, de nätter jag kramat hårdare om henne och krypit ihop till det lilla barnet jag en gång var.
Visst visste jag att avskedet skulle komma, att vi båda skulle ha begreppet "allt vi inte hann göra" gnagandes som en råtta i huvudet, att vi samtidigt skulle bära med oss allt det vi faktiskt hann göra och att de minnerna skulle finna en fin och bekväm takvåning i våra hjärtan. Vårda det.

Me había imaginado este momento tantas veces pero nunca nunca pensé que iba a ser tan bonito como realmente fué. Fué un encuentro especial en nuestras vidas, y ahora sigue otro cuento.
Yo siempre voy a recordar este tiempo y me va a servir para todo lo que haga. La pasamos la raja!
Te quiero super mucho!

Allt börjar från början. med en flytt. med Sara. med en till  värdefull vecka med Tania.
Vårterminen 2009 ringer in.


Tsunami av nya minnen

Hijos del monte, tv-serien som ger alla fördomar om chilenska såpoperor rätt. Modellbrudar som gråter falska tårar och en rad skitsnygga (det finns en son del Monte för alla) bröder som alla ropar efter paola eller maria eller liknande.
Rymmer hit från tv:n, till skriftens underbara värld.

Tania, Julio och Pablo gick nyss hem efter en omgång "karioka", som jag för övrigt inte rockade. Det gjorde mamma däremot.
Vi pratade också om gamla minnen, från när vi var små och så. Det fick mig att tänka på alla minnen jag bär med mig från livet, och också om alla de jag inte minns utan som bara simmar runt i en bortglömd dimma.
Tänk alla nya minnen jag fått! Jag ser det som att ett kapitel var då jag kom till Chile den 18 augusti och till att mamma kom hit den 13 december och tania den 18. Då började ett nytt kapitel, där mina upplevelser och intryck blandades med deras. Där vi, med olika relationer till detta land, levde det tillsammans. I det, med det.
Vi har haft kul, mer än kul, vi har bildat en annan verklighet ihop, lärt känna varandra ännu bättre genom underbara stunder.




Santiagoresan är något att skriva om. Kanske den konstigaste och samtidigt skönaste dagen i mitt liv. Det fina är att jag delade den med min vän, min kusin Tania, och att vi skrattade oss igenom hela dagen trots att den var full av prövningar.

Vi åkte till Santiago i torsdags med planer om att på fredagen åka till fantasilandia (ett stort nöjesfält) och sedan dra ut och festa storstaden på kvällen.

Oväntat (och väldigt olägligt) vaknar jag av att min högra sida av halsen och nacken har låst sig, jag är alltså sne hela dagen. Men pålitligt och med supergott humör ignorerar jag det och vi drar mot fantasilandet.
Efter att ha väntat på bussen i nästan 20 min och velat om att ta taxi lika länge hoppar vi på en, av ödet utsedd, taxi. När vi kört labyrintartat i 100 km/h i ca 15 min maskar vi in mot ett rödljus och lägger oss bakom en annan bil. Då kör en mindre lastbil in i oss bakifrån och därmed krockar vi frammåt och det resulterar i blåmärken på smalbenet och ganska mycket rädsla. Vi fortsätter en stund till fots och tar en buss sista biten fram.
I fantasilandias entré sätter vi oss för att ta den funderande ciggen innan vi lämnar krocken och går in till lek i nostalgi.

Vi åker och åker och åker och svettas och skrattar. När vi hoppat av "boomerang" som btw är deras bästa åkattraktion, är vi hungriga som djur. Hamburguesa a la italina, empanaditas, papas fritas... vi ville ha allt! Tills vi skulle betala och upptäckte att vi hade 3 luca och småmynt på oss, vilket alltså inte räckte åt det vi stog och beställde. Efter några svenska ordbyten tar vi fram kortet så klart. Teknikfel, just då. Vi beställde om, ungefär hälften av det vi tänkt och medan vi delade på den där hamburgaren skrattade vi. Åt att det nu inte kunde hända mer, "allt" hade redan hänt.
Nejdå. Efter att ha sett en kvinna förvandlas till en gorilla, hängt upp och ner medan vatten sprutat rakt på ansiktet underifrån, och efter att ha provat nästan allt har vi en sak kvar: raptor.
En ny för i år, berg och dalbana där man hänger i "huvudet" alltså med fötterna dinglandes och åker i superfart både upp och ner och i sidoled.
Vi sitter längst fram och när vi sakta börjar rulla känner jag att mina skor sitter löst.. En sko finns att hitta på fantasilandia.
Barfota går jag på santiagos gator, på dess tunnelbana och när vi kommer fram till hållplatsen där vi byter till buss ser vi en bankomat och äntligen vänder turen. Desperat frågar jag runt om närmaste skoaffär och vi hamnar hos en gatuförsäljare som hjälper mig att välja ut ett par sandaler, jag ska trots allt ut senare. Skitiga fötter hittar ett par sandaler och vi traskar vidare, fortfarande med sprakande leenden och bara pratar om dagen.
Hemma slappnar vi av ordentligt och det dröjer ända till halv 12 föränn vi är på gång igen. Jag fortfarande sne i nacken.

På plaza Italia träffar vi Maria, Jocke och Lucia som kommit från Valpo för att köra hårt med oss. Gabo kommer efter stund och det är Pio Nono (?) som gäller. Efter några öl på "la nona", baren med jukebox och skön uteservering, drar vi mot Jammin' för att dansa till skön reggae. Trodde vi.
Det visade sig att jag fanns med på "svarta listan" över portade gäster! Haha!
Förklaringen är att jag vid mitt senaste besök då jag inte heller kom in pga att grabbarna inte hade långbyxor, tog upp diskussionen och kanske sa jag något om att jag skulle kolla upp om man får göra såna regler (kanske ska nämnas att brudarna hade typ bikini på sig).. och kanske pekade jag lite hotfullt med fingret medan jag sa det. Jag minns inte, och det man inte minns har inte hänt........
Officiellt portad från en klubb är jag iaf! Den enda som spelar reggae dessutom.

Det blev husfest istället, Magico kallade dom "klubben" som bokstavligen var ett hus med grind och gård! Vi dansade natten lång till funk, hip hop och michael jackson.
Sen tryckte vi in oss i en liten taxi hem till oss (hos Lili) där vi satt och skrattade ett par timmar innan alla somna och sov som små barn.

Inte en dag som varje dag.

låga röster med mycket styrka

Fimpar en cigg i den överfulla askkoppen som står i skenet av stearinljuset på det mattäckta golvet.
Tania är på. Diskussionen är ordentligt tänd. Fördomar, människor, politik. Sebastian avbryter mammas filosofiska argument med ivriga faktum och individualistiska tankar. Vinflaskan av märket "120" står och gapar tom en bit från den rykande askkoppen. Det rinner en droppe ner för  flaskans hals; jag yttrar mig i konversationen. Rör om i grytan, småler för mig själv medan jag vänder mig om till tangentbordet och leker med bosktäverna.

Idag bestämde jag mig för att flytta.
Till subida cumming - plaza anibal pinto! Mitt emot mitt favorit chorillana hak "Bitacora". Asnice, hoppas det blir av! Zera vi kanske bor mitt i valpo valpo baby när du kommer ;)

Sommaren har utnyttjats till fullo de senaste dagarna, med glajjer på stranden, snurr i havets vågor och utflyker. Vill ha kvar mamma och tania här för alltid, det är maxat!

sommar i paradiset

 




utflykt med solen

Väntan är över!...
Här är äntligen två foton på insidan av mitt hus! Väntade in mammas förvandling, finns inget som den morderliga handen hemma!  






Sitter och sjunger "he barrido el sol de este lugar..." medan solen tittar in genom dörröppningen. Jag vinkar till solen och försäkrar den om att jag snart är på väg!
Jag ska nämligen färdas tillsammans med den till Quintero och så ska vi ligga på stranden tillsammans och kramas, hoppas den lämnar efter sig ett brunt krammärke! 

Nu sjunger jag något helt annat... svensk rumpskaksmusik, miss fatty fatty.. bra skit..

Nu drar jag och solen, vi ses!


RSS 2.0