Nyfiken på nytt

Ständigt emotionell. Så mycket känslor att känna, tankar att tänka, situationer att agera i.
Un piquero, rakt ner i det mörka, kalla havet. Låta det våta frysa bort allt, röra sig över min nakna hud tills allt är borta.
Lärdom. Hur mycket får plats i en människa? Finns det en maxgräns? En återvändsgränd där den enda reaktionen kan bli en nick.
Oändliga diskussioner i trånga barer, över flera glas vin tills hjärnan inte längre är kapabel att tänka, inte kan spotta ur sig de färgstarka argumenten som förväntats. De ska alltid komma, utan slut, och dessutom ska de med åren precis som vinet man druckit bli bättre, mognare och djupare.

Minnen. Vissa så fina, andra som gör så ont. Saknad, över gammalt och grått, stunder man fotat med ögonen och själen och sedan bevarat i hjärtat eller kanske i hjärnan.
Hur mycket förvränger man inte minnen med tiden. Ser allt i rosa eller grått, färgskalan bara minskar desto fler nya intryck som makar sig på.
Kärlek som inte längre finns eller besvaras, som kanske glömts bort eller värst av allt aldrig varit ihågkommen.

Det låter vemodigt men jag ifrågasätter, utan sorg. Jag flyter med glädjen, men vill vara kritisk. Kritisk utan att för det fläcka ner glädjen.

Nyfiken är jag, nästan så jag spricker, på vad som ska hända framöver. Nyfiken på mitt liv. Nyfiken på nya upplevelser, nya ställningstaganden, nya lärdomar, nya minnen, nya kärlekar, nya erfarenheter, nya saknader.

När jag vet, då ska jag berätta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0