fortsättning följer..

Ta ett glas vin med mig på www.vinitotinto.blogspot.com


Vuelvo, amor, vuelvo! A vivir en tí pais..

Amor. Biljetten bokad. Snart betalad. Snart är jag där. Snart, snart!
Helt stissig blev jag. Nästan pirrig - nästan kär?
Oj oj..

Jag har 3 helger (inkl. denna) kvar, TRE! Det är lika med ingenting nästan. Men bara Nästan. Fan vad vi ska röja arslet ur Valpo innan jag drar. För att staden ska minnas mig i all min prakt, vinglandes på cumming, hängandes i Trovas gitarrklangande gap. Flygandes som i varje min dröm över hamnen, hamnen med stort P. El Puerto de mi vida - de mi amor.
Jag älskar med Valparaíso, Jag älskar dig Stockholm. Ni är vackra, ack, difuntos amores..


spräng regeringen!



Våra vapen består av ORD , KÄRLEK , och en feeeeeeeet LIVSGLÄDJE!
Vi är inte dom som är dom som visste om dom som var dom på riktigt!
Vi är dom som är dom som vill ha en värld som den som dom ville ha men
inte lyckades få!!


Burbujas de desesperacion

För en stund sedan, medan jag läste igenom gamla blogginlägg insåg jag varför jag så upprepande alltid skriver om minnet. Jag insåg att jag faktiskt minns mycket lite ifrån min tid i Sverige, vilket låter konstigt med tanke på att det är där jag levt nästan hela mitt liv men allvarligt känns allt från augusti och bakåt väldigt geggigt och osammanhängande.
Chile är som en bubbla. Har nog sagt det förr, men ännu igen - en BUBBLA! Hur förklarar man? Hur ska jag kunna få dig att förstå vad jag så intensivt traglar med? Du och du som känner mig - till och med väldigt bra, varför kan inte ni vara en del av det här? Hur förklarar jag vad jag upplevt, jag vägrar svara på "Hur var Chile?", "Varmt eller?".. Fuckk värmen och fuck skolan, shit - kolla på Mig?? och ställ sedan din fråga. Hur blir frågan då?

Vi får söka svaren ihop . och någonstans under de där efterlängtade kramarna och mellan förvirrade tårar kommer vi komma på det..


Control



Filmidéerna börjar rulla och så snart även kameran.
Jag varvar mellan att kolla 150 avsnitt av 2 & 1/2 men och att skriva memoarer från mitt liv.
Det är inte så lätt det där, mycket man levt - lite man minns.
Det man minns är svårt att skriva i ord för det är mest bara starka känslor man haft.
Kan inte fatta att det är så lite tid kvar nu. En "semesterperiod" kvar, dryga månaden.
Har kikat lite efter biljetter, men det är tuffa priser, man blir nästan lack.

Ta vara på tiden. Brännas i elden medan elden finns kvar.

chimbombo-förberedelser

Tänk vad ett städat rum kan göra för den inre stökigheten, som min mor så klokt säger - när man städar runt sig städar man även inom sig".

Ikväll har Gato lovat mig en helkväll med chimbombo* under stjärnorna i Limache.
Filmsession imorgon till filmen om den revolutionistiska katten som jag så fint alldelles precis döpte manuset till. Jag tror inspirationen smyger sig på och kikar fram bakom min axel. Det är dags att komma fram nu va?!

* Chimbombo kommer i 3 liters dunkar och smakar som ett riktigt dåligt vin. billigare fylla kan du dock inte hitta.



Jag drömmer om dig. Om hur du lyser i vitt och ler med gamla visa tänder över hela min barndom, tonår och tidigt vuxna ålder. I drömmarna sträcker jag armarna mot dig som för att röra vid dig, vid våra minnen. Du verkar vara det som saknas i mig.
Jag vaknar och saknar dig.
Jag tänker i vaken stund på dig och inser hur mycket jag idealiserar dig. Hur besviken jag kommer bli väl hos dig, när jag inser hur denna stormvind av exotiska ingredienser eggat mig. Bjudit upp mig till intensiva danser vid hamnen.
Tänk hur jag kommer chockas när vi ses igen, när jag inser dina brister jag så länge sett men bara accepterat. När jag ser din bleka hud och din gråa dimma.
Vi möts snart igen. Vi ska älska i en vecka eller två, sedan ska vi förenas i en utandning, förstå varandra och därefter förändras ihop. Jag kommer lämna dig många gånger igen, men jag lovar dig att jag alltid kommer komma tillbaka.  

slumdog millionairs

En gul tapet. Gatos tåbira blandat med rök och nag champa (oh yes, now I know). 
Fan, vad är lycka om inte just det här? Den här stunden. De tre musketörerna som i slumdogs filmen, maria gato & jag. På två madrasser, redo att revolutionera världen. Typ?
Kärlek kommer på silverfat, det är inte svårare än så. Ingen kamp, inget tjafs.

En katt hoppa precis in genom fönstret.


vägen ut

Någonstans lyser det. En svag strimma sol, knappt synbar. En av solens armar som sträcker sig mot mig, kanske en utsträckt hand. Ljuset står för vetskap, för konfrontation, en biljett hem.
Si cambio yo - puedo cambiar el mundo. Asi se cambia el mundo.
Papo har rätt, förändringen börjar i mig själv. Fröet måste planteras och ges näring för att kunna komma till att förändras till en stor planta. Naturens färger skriker efter uppmärksamhet.
Stanna? cerrar el circulo.
Återvända? riva upp gamla sår. läka.
Dokumentärfilmning. Inspiration. Jag känner att den växer, men gamla trasor sveper över en ny väg.
Jag saknar, saknar, saknar. Samtidigt som jag naglar mig fast och älskar med det chilenska livet.
Ett garn som sakta nystas upp, klarheten står runt hörnet. Kärlek till världen.

Förändrar du dig själv kan du förändra världen.

junkie liv



Sitter här med datorn i knät och försöker hitta en bekväm position mellan smulor och grejer i sängen (madrassen). Maria ligger och snarkar högt på den provisoriska besökssängen, kl är drygt halv 5 på morgonen. Vänt på dygnet helt.
Ikväll såg vi Benjamin Button filmen. Imponerande idé, jag gillade den. Jag gillade också att han blev hetare hela tiden.. mijito..
Vi satt och snyfta medan vi bröt vår halvstrikta diet med lite chokladbitar. Maria är dessutom min granne nu för tiden så det är soffhäng till max going on på cumming.
Vi är dock ganska värda det, gymschema på 3 ggr i veckan med maskiner och simning, - öl, läsk & bröd.
Grymt sköna.

Nu har jag internet hemma. Det är fan jävligt värt. Varje gång jag behöver kolla något och jag inser att jag kan göra det uppskattar jag det, kan catcha upp lite med mina serier också. Det är nice.

Vädret är jättekonstigt nu, ena dagen är man säker på att sommaren är slut och nästa dag svettas man ihjäl. Jag har fått några smakprov på hur hösten kommer kännas här hemma. Rätt kallt hus trots allt.
Minns hur jag frös när jag kom hit och bodde hos mormor, stengolv -och väggar, typ 15 filtar om natten och dagen.

Det har iaf varit en fet sommar! och snart kommer nästa! Vi kommer i alla fall vara redo för beach 09 nr 2. no shit!

vilsen i rymden

Totalt bortkopplad från den teknologiska världen och därmed också mitt land på andra sidan atlanten.
Jag förstår att flera varit oroliga och det verkar som om hela släkten haft en kollektiv oroan över mig.
Så; jag mår bra!

Hoppas på att VTR ger oss tillbaka internet snarast och förhoppningsvis ska jag även (lite mot min vilja) få låna en mobiltelefon. För ungefär 3 veckor sen tappade jag min telefon i en colectivo och blev lycklig. Helt plötsligt existerade inte tid, ringsignaler, stress och säkert massa strålningar. Jag känner mig som en "di Leva blomma som bara flyter med vinden och ser på solens position över playa ancha för att veta ungefärlig tid på dygnet. Jag har ett block med nummer och saknar någon mig hysteriskt så finns jag på cumming 53, timbre 4. Perfekt, för mig iaf. Inte så mycket för de som måste ta sig tid att ringa på 4:an och hoppas på att jag är hemma. Jag förstår dom.

Så snart blir jag en stressig, teknologisk människa igen.

Internet saknar jag mer. Svårt att klara sig utan facebook.


las Docas


Ord som beskriver de 3 dagarna på detta paradiset:

Woomba 
Cuevas 
Cascadas/Vattenfall 
Kyla 
Rocas
Pasta  
mer Woomba


Updates


Lite komiskt var det när mormor bestämde sig för att se efter hur jag har det och knackade på dörren 12 am dagen efter en blöt kväll. När Gato öppnar dörren och ungefär kliar sig på pungen. "Johanna sover", ja tack gud.



Festival de Viña har precis susat förbi. Eller snarare trögat sig förbi saktare än en geggamojja.
Daddy Yankee var GRYM! el jefee..



Cubakväll med havanna cigarr och presentutdelning när Julio kom tillbaka från 2 veckors njutning.
Hela Che-looken på familjen Muñoz.


"salgo!".....

cum 2 cumming


skrivet från världens mittpunkt

Idag var jag och Jolle på utflykt i Valpo. Vi gick strandpromenaden till Portales där vi käka en toppengod machas y queso empanada och drack lite pisco sour i solen. Efterlunchsvila på stranden där vi satt och flätade korgar av palmblad som vi plockat från marken på vägen.
Just det, jag gjorde en riktigt snygg vurpa idag också. Ramla verkligen på huvudet och med fötterna upp i luften. Förnedrande javisst. Men desto mer roligt.

Y mi guachita esta enferma ... min lilla katt liten..

Jag drömde om farmor igår. Det var en bra dröm, vi kramades jättelänge..

Imorgon drar jag iväg till las Docas, kanske världens skönaste strand, för att campa några dagar.
Hav, sand, klippor och buskar. Man kanske skulle ta och flytta ut till stranden permanent.






























  VINO, comiendose el sol   

X

Jag vill så gärna skriva. Att orden bara ska rinna ur mig, som de faktiskt gjorde förr.
Allt bara trängs i min kropp, vill liksom ut men hittar ingen väg.

Jag vill inte vara del av denna kapitalistiska värld mer. Vill hitta en plats för mig där världen kan vara ljuv. Utan pengar. Utan maktkåta människor. Utan begär. En ren och fin plats. Som ferdinands korkek.

Sverige, saknar du mig? Varför drar du i mig, det gör ont, släpp lite på taget - jag lovar, jag kommer tillbaka.


efter stormen..

En  virvelvind blåste förbi - fort, fort, fort. Den var rosa och fylld med kärlek, vänskap och allt underbart med livet. Jag drogs in i ett rus där allt var blommor och fest, där jag kunde vara liten, nära och cagada de risa uppleva både gamla och nya saker med människor jag älskar.
Nu har jag med en stöt landat på marken, ensam igen. Självständig igen. På äventyr igen.

Det bästa jag gjort på länge var att flytta in här på cumming 53. I ett stort rum med en stor rödmålad vägg och underbara roomies. Jag flyttade hit för drygt 2 veckor sedan och trivs jättebra med att somna till Trova's trubadurer och gatuhundarnas nattliga stök (det är något jag tänkt på, på dagen är hundarna anpassade till max, de stannar och väntar på grön gubbe osv. men så kommer natten och då är det människornas tur att anpassa sig).
Här, där potatisarna kokar som man säger på spanska, har jag funnit min plats. Jag lämnade mitt viña och blev en porteña total.
Trots hundskit, gatustenar och skruvar som sticker upp vart man än går (jag gjorde illa min stortå real bad på en sån spik, meum), uppförsbackar och band som spelar samma 5 låtar om och om och om igen varje dag så har jag insett den stora skillnaden mellan viña och valpo förutom klass; själen valpo sjuder av och som viña har förlorat med turismen.

Igår åkte sara hem, vi hade två vilda veckor ihop. Fan vad kul vi hade!
Nu kommer vilan. Det börjar med minst en, vit vecka, ingen alkohol, knappt några cigg, och massa grönsaker.

Jag tog en paus nyss och var på mosaikkurs med Ale! Jätteroligt, vi gör en spegel med en stor ödla på. Det är verkligen kul att skapa, hantverk-artesania. Jag har lärt mig lite macrame som är med trådar, när man gör massa knutar. Så kan man göra smycken bl.a. det blir skitfint! Vill fortsätta med sånt när jag kommer till Sverige, kanske öppna någon slags ateljé.

Nu ska jag skicka iväg en ny projektplan till Bengan och sen ska jag lägga mig och vila, himmelskt!
Kanske kollar in "the big lebowski".. Puss!



Nyfiken på nytt

Ständigt emotionell. Så mycket känslor att känna, tankar att tänka, situationer att agera i.
Un piquero, rakt ner i det mörka, kalla havet. Låta det våta frysa bort allt, röra sig över min nakna hud tills allt är borta.
Lärdom. Hur mycket får plats i en människa? Finns det en maxgräns? En återvändsgränd där den enda reaktionen kan bli en nick.
Oändliga diskussioner i trånga barer, över flera glas vin tills hjärnan inte längre är kapabel att tänka, inte kan spotta ur sig de färgstarka argumenten som förväntats. De ska alltid komma, utan slut, och dessutom ska de med åren precis som vinet man druckit bli bättre, mognare och djupare.

Minnen. Vissa så fina, andra som gör så ont. Saknad, över gammalt och grått, stunder man fotat med ögonen och själen och sedan bevarat i hjärtat eller kanske i hjärnan.
Hur mycket förvränger man inte minnen med tiden. Ser allt i rosa eller grått, färgskalan bara minskar desto fler nya intryck som makar sig på.
Kärlek som inte längre finns eller besvaras, som kanske glömts bort eller värst av allt aldrig varit ihågkommen.

Det låter vemodigt men jag ifrågasätter, utan sorg. Jag flyter med glädjen, men vill vara kritisk. Kritisk utan att för det fläcka ner glädjen.

Nyfiken är jag, nästan så jag spricker, på vad som ska hända framöver. Nyfiken på mitt liv. Nyfiken på nya upplevelser, nya ställningstaganden, nya lärdomar, nya minnen, nya kärlekar, nya erfarenheter, nya saknader.

När jag vet, då ska jag berätta.

Ett tomt hus

Chock. Tomhet. Rädsla. Saknad. Ett knivhugg mitt i ett glödande hjärta.
Torkar tunga tårar som fortsätter rinna, som livet rinner de för att mynna ut i flera små sjöar och dalar, efter en tid möts de upp i ett stort av, samma hav över vilket mamma flyger just i denna stund.
När jag vred om nyckeln till huset kom tomheten farandes som en svart demon och satte sig på min axel. Som om jag inte vetat, inte sett den sitta där i hörnet utanför dörren och väntat på denna dag. Som om jag inte hört dess vakande steg på natten, de nätter jag kramat hårdare om henne och krypit ihop till det lilla barnet jag en gång var.
Visst visste jag att avskedet skulle komma, att vi båda skulle ha begreppet "allt vi inte hann göra" gnagandes som en råtta i huvudet, att vi samtidigt skulle bära med oss allt det vi faktiskt hann göra och att de minnerna skulle finna en fin och bekväm takvåning i våra hjärtan. Vårda det.

Me había imaginado este momento tantas veces pero nunca nunca pensé que iba a ser tan bonito como realmente fué. Fué un encuentro especial en nuestras vidas, y ahora sigue otro cuento.
Yo siempre voy a recordar este tiempo y me va a servir para todo lo que haga. La pasamos la raja!
Te quiero super mucho!

Allt börjar från början. med en flytt. med Sara. med en till  värdefull vecka med Tania.
Vårterminen 2009 ringer in.


Tsunami av nya minnen

Hijos del monte, tv-serien som ger alla fördomar om chilenska såpoperor rätt. Modellbrudar som gråter falska tårar och en rad skitsnygga (det finns en son del Monte för alla) bröder som alla ropar efter paola eller maria eller liknande.
Rymmer hit från tv:n, till skriftens underbara värld.

Tania, Julio och Pablo gick nyss hem efter en omgång "karioka", som jag för övrigt inte rockade. Det gjorde mamma däremot.
Vi pratade också om gamla minnen, från när vi var små och så. Det fick mig att tänka på alla minnen jag bär med mig från livet, och också om alla de jag inte minns utan som bara simmar runt i en bortglömd dimma.
Tänk alla nya minnen jag fått! Jag ser det som att ett kapitel var då jag kom till Chile den 18 augusti och till att mamma kom hit den 13 december och tania den 18. Då började ett nytt kapitel, där mina upplevelser och intryck blandades med deras. Där vi, med olika relationer till detta land, levde det tillsammans. I det, med det.
Vi har haft kul, mer än kul, vi har bildat en annan verklighet ihop, lärt känna varandra ännu bättre genom underbara stunder.




Santiagoresan är något att skriva om. Kanske den konstigaste och samtidigt skönaste dagen i mitt liv. Det fina är att jag delade den med min vän, min kusin Tania, och att vi skrattade oss igenom hela dagen trots att den var full av prövningar.

Vi åkte till Santiago i torsdags med planer om att på fredagen åka till fantasilandia (ett stort nöjesfält) och sedan dra ut och festa storstaden på kvällen.

Oväntat (och väldigt olägligt) vaknar jag av att min högra sida av halsen och nacken har låst sig, jag är alltså sne hela dagen. Men pålitligt och med supergott humör ignorerar jag det och vi drar mot fantasilandet.
Efter att ha väntat på bussen i nästan 20 min och velat om att ta taxi lika länge hoppar vi på en, av ödet utsedd, taxi. När vi kört labyrintartat i 100 km/h i ca 15 min maskar vi in mot ett rödljus och lägger oss bakom en annan bil. Då kör en mindre lastbil in i oss bakifrån och därmed krockar vi frammåt och det resulterar i blåmärken på smalbenet och ganska mycket rädsla. Vi fortsätter en stund till fots och tar en buss sista biten fram.
I fantasilandias entré sätter vi oss för att ta den funderande ciggen innan vi lämnar krocken och går in till lek i nostalgi.

Vi åker och åker och åker och svettas och skrattar. När vi hoppat av "boomerang" som btw är deras bästa åkattraktion, är vi hungriga som djur. Hamburguesa a la italina, empanaditas, papas fritas... vi ville ha allt! Tills vi skulle betala och upptäckte att vi hade 3 luca och småmynt på oss, vilket alltså inte räckte åt det vi stog och beställde. Efter några svenska ordbyten tar vi fram kortet så klart. Teknikfel, just då. Vi beställde om, ungefär hälften av det vi tänkt och medan vi delade på den där hamburgaren skrattade vi. Åt att det nu inte kunde hända mer, "allt" hade redan hänt.
Nejdå. Efter att ha sett en kvinna förvandlas till en gorilla, hängt upp och ner medan vatten sprutat rakt på ansiktet underifrån, och efter att ha provat nästan allt har vi en sak kvar: raptor.
En ny för i år, berg och dalbana där man hänger i "huvudet" alltså med fötterna dinglandes och åker i superfart både upp och ner och i sidoled.
Vi sitter längst fram och när vi sakta börjar rulla känner jag att mina skor sitter löst.. En sko finns att hitta på fantasilandia.
Barfota går jag på santiagos gator, på dess tunnelbana och när vi kommer fram till hållplatsen där vi byter till buss ser vi en bankomat och äntligen vänder turen. Desperat frågar jag runt om närmaste skoaffär och vi hamnar hos en gatuförsäljare som hjälper mig att välja ut ett par sandaler, jag ska trots allt ut senare. Skitiga fötter hittar ett par sandaler och vi traskar vidare, fortfarande med sprakande leenden och bara pratar om dagen.
Hemma slappnar vi av ordentligt och det dröjer ända till halv 12 föränn vi är på gång igen. Jag fortfarande sne i nacken.

På plaza Italia träffar vi Maria, Jocke och Lucia som kommit från Valpo för att köra hårt med oss. Gabo kommer efter stund och det är Pio Nono (?) som gäller. Efter några öl på "la nona", baren med jukebox och skön uteservering, drar vi mot Jammin' för att dansa till skön reggae. Trodde vi.
Det visade sig att jag fanns med på "svarta listan" över portade gäster! Haha!
Förklaringen är att jag vid mitt senaste besök då jag inte heller kom in pga att grabbarna inte hade långbyxor, tog upp diskussionen och kanske sa jag något om att jag skulle kolla upp om man får göra såna regler (kanske ska nämnas att brudarna hade typ bikini på sig).. och kanske pekade jag lite hotfullt med fingret medan jag sa det. Jag minns inte, och det man inte minns har inte hänt........
Officiellt portad från en klubb är jag iaf! Den enda som spelar reggae dessutom.

Det blev husfest istället, Magico kallade dom "klubben" som bokstavligen var ett hus med grind och gård! Vi dansade natten lång till funk, hip hop och michael jackson.
Sen tryckte vi in oss i en liten taxi hem till oss (hos Lili) där vi satt och skrattade ett par timmar innan alla somna och sov som små barn.

Inte en dag som varje dag.

låga röster med mycket styrka

Fimpar en cigg i den överfulla askkoppen som står i skenet av stearinljuset på det mattäckta golvet.
Tania är på. Diskussionen är ordentligt tänd. Fördomar, människor, politik. Sebastian avbryter mammas filosofiska argument med ivriga faktum och individualistiska tankar. Vinflaskan av märket "120" står och gapar tom en bit från den rykande askkoppen. Det rinner en droppe ner för  flaskans hals; jag yttrar mig i konversationen. Rör om i grytan, småler för mig själv medan jag vänder mig om till tangentbordet och leker med bosktäverna.

Idag bestämde jag mig för att flytta.
Till subida cumming - plaza anibal pinto! Mitt emot mitt favorit chorillana hak "Bitacora". Asnice, hoppas det blir av! Zera vi kanske bor mitt i valpo valpo baby när du kommer ;)

Sommaren har utnyttjats till fullo de senaste dagarna, med glajjer på stranden, snurr i havets vågor och utflyker. Vill ha kvar mamma och tania här för alltid, det är maxat!

sommar i paradiset

 




utflykt med solen

Väntan är över!...
Här är äntligen två foton på insidan av mitt hus! Väntade in mammas förvandling, finns inget som den morderliga handen hemma!  






Sitter och sjunger "he barrido el sol de este lugar..." medan solen tittar in genom dörröppningen. Jag vinkar till solen och försäkrar den om att jag snart är på väg!
Jag ska nämligen färdas tillsammans med den till Quintero och så ska vi ligga på stranden tillsammans och kramas, hoppas den lämnar efter sig ett brunt krammärke! 

Nu sjunger jag något helt annat... svensk rumpskaksmusik, miss fatty fatty.. bra skit..

Nu drar jag och solen, vi ses!


Tidigare inlägg
RSS 2.0